Efter slask och is och snö fanns plötsligt nåt att leva för
Idag är det valborg och jag har tackat ja till en ny lägenhet =)
60886-118
Förlåt, jag vill inget hellre än att det ska funka.
För vi faller.
Jag märker inte längre vad som görs
Jag stör mig på ett ljud som inte hörs.
Den här staden är klädd i kejsarens nya kläder.
Runt omkring.
Ingenting.
Jag säljer inte längre, jag har stängt butiken.
Jag gör mig inte arg på nån reklam.
Tavan är en fläck med färggrann ram.
Jag ger upp, orkar inte bli besviken.
Som du sa
Det är dags att dra.
För vi faller, faller, faller
Jag lyssnar inte längre, jag har stängd fönstret.
Inget är värt nåt, som inte inger hopp.
Jag rusar inte längre erat lopp.
Jag står kvar, ser ingen plats för mig i mönstret.
Jag gömmer mig.
Jag värjer mig.
När sommaren kommer flyr jag över haven.
Där ingen vet, där ingen kommer in.
Men sommaren dör och min rastlöshet är min.
Och om vintern står jag glömd längst in i baren.
Och tiden går.
Månad, år.
Jag faller, faller, faller
Vi faller, faller, faller
Jag hoppas på ett kort som inte lagts .
Jag litar på ett ord som inte sagts.
Min lust är fri, men min frihet är bakom galler.
Res med mig.
Till ett annat land.
För vi faller, faller, faller.
Jag faller, faller, faller.
Förlåt<3
Varning: Smittsam sjukdom!
Det finns en sjukdom, det är inte många som känner till det. Eller alla kanske känner till den, men de är bra på att förneka. Den är inte enkel att leva med och de som en gång har fått den kommer aldrig att bli av med den helt.
Den kan också ligga i släkten, men samtidigt som man kan råka ut för den utan att ha nån i släkten med denna sjukdom.
Alla kan råka ut för det, ingen går säker.
Vanliga symtom är, att man lätt undviken folk man en gång stod nära, inget annat spelar någon roll. Man kan också märka det genom att en person kan vara alldeles borta.
Man märker det själv, när man sluter ögonen och bara ser massa figurer som åker runt och bildar rader.
Denna sjukdom kan ibland kallas tetrissjukan. Detta är ingen skämt utan en verklig sjukdom. Flera av mina släktingar och vänner har/har haft den och alla säger det likadan. Har man nån gång åkt fast är det svårt att sluta.
Detta är ingen sjukdom att underskatta, jag har den själv. Det är svårt att accerptera, men jag vet nu. Jag har tetrissjukan.
Vad kan man som anhörig göra? Självklart är nummer ett; börja ALDRIG spela tetris själv, del för din egen skull, men även för den sjuka. Det är aldrig lätt att försöka bli av med sitt beronde när folk runt omkring hela tiden spelar det själv. En annan bra sak att göra för sin vän, prata inte om det. samma sak gäller där, det är inte lätt att bli en med ett beronde när man hela tiden påminns.
Detta är en växande sjukdom, speciellet för elever på Öppna Programmet, men det sprids nu vidare. Det är en smittsam sjukdom, så mina vänner, håll er inne för en tid. Det är för ert eget bästa.
Ännu ett onödigt inlägg får miiiig
ciao!
Idag är det onsag,dete vet jag säkert, för onsdagar får jag sluta tidigt ^^ Men eftersom alla säger att vi har såååå mkt nu så ska jag vara kvar ett tag i skolan. efter skolan ska jag vara med Hanna K. Numera kallar vi henne långben, inte för att hon är lång (fast det är hon också) men vi kallar henne det på grund av hennes skratt ... ni vet ju hur långben skrattar, å så skattar Hanna me ;)
Nu har vi gått tre dagar i skolan efter lovet. Alla skolans lärare har tydligen bestämt att göra de sista veckorna till ett helvet för oss. Det första vi fick höra i måndags var, till nästa vecka har ni bla bla bla, sedan vecka bla bla ska vi har Nationellt prov i Matte B och glöm nu inte att ni har nationellt prov i engelska på fredag, sedan har ni NP i bla bla, vecka bla bla:O jag somnar när jag tänker på det
Bara man tänker på läxor så får man ont i magen.. aaah jag vill ha SOMMARLOV
nu har jag bestämt mig för att hänga med till Frankrike i alla fall. Johan ska med så vi ska åka ner en vecka senare än de andra. Jag längtar.
Imorn ska jag har utvecklingssamtal så då kommer min mammi in till mig. Vi kanske ska gå ut å käka ^^ å sen ska jag tvinga henne städa min lägenhet tror jag ;)
Hon kommer från främmande vidder
Ibland undrar man varför i helvete det alltid ska ta så lång tid innan man verkligen lär känna människor på riktigt. Varför det tar så lång tid att se varenda litet fel man har, för alla har de ju, felen.
De där felen man gör allt för att undvika visa. Ibland hjälper det inte, känner man någon så väl så har man oftast sett varandras fel.
Jag har alltid haft svårt att se en persons fel, har alltid velat se gott i varenda människa. Det är inte första gången jag gör misstaget att tro gott om en människa som innerst inne är någon helt annat.
Ibland händer det till och med att man inte ser felen själv, alla andra ser dem, stör sig på dem, men bara de riktiga vännerna vågar berätta det för en.
Det tog lång tid innan jag verkligen såg dina fel. Alla andra såg dem, men jag igonerade och försvarade dig. Var säker på att du var en bra människa. Dina fel, att stäningt vara tvungen att ses och höras mest, och hela tiden bara tänka på dig själv, det var inga fel jag såg.
Jag kanske såg felen innerst inne, men var i alla fall säker på att du var en braa människa.
Jag kände dig aldrig väl, trodde kanske att vi någon gång skulle lära känna.
Dina fel har under de senaste veckorna synts mer än tidigare och jag har äntligen sett dem. Du är en häxa, kasnke inte rakt igenom, men me de felen du har vill jag inte längre vara i din närvaro.
Jag är väl medveten om att jag också har fel, alla av dem kanske jag inte ser själv.
Men jag försöker i alla fall dölja mina, försöker göra något åt det.
Det är mer än vad du gör.
-I mina ögon har du förändrats mycket de senaste veckorna.
Jag tror inte du kommer läsa detta även fast jag innerst inne hoppas. Det kanske kan få dig att förstå. Läser du detta och känner dig träffad? I så fall handlar det om dig. Jag känner ingen annan som är som du, och det är jag glad över.
Lås in mig, och släpp inte ut mig förrän jag hittat mig själv igen
Hur vet man egentligen vem man är? Hur ska man veta vilka man kan lita på?
Hur ska man veta vem man kan lita på om man inte ens vet vem man själv är?
Hur ska man kunna lära känna någon om man inte känner sig själv.
Vem är jag, egentligen?
Hur vet man?
Alla är de säkra på sig själv, vet vem de är, vem man kan lita på och vad man gillar.
Jag är inte det. Jag vet inte vem jag är, vem jag kan lita på och vad jag gillar.
Jag har ingen aning.
Det är inte det att jag inte har någon som jag kan lita på, bara det att för mig tar det långt tid innan jag verkligen kan lita på någon till hundra procent.
Jag skulle vilja bli inlåst och inte bli utsläppt förrän jag verkligen har hittat mig själv igen.
Jag har läst Carolina Gynnings själbiografi (okej, hon kanske inte är världens bästa förebild), men hon påstod iallafall att hon inte hittade sig själv på rikigt förrän hon gått in i Big Brother-huset. Ja, det var så hon gjorde. Men inte ska det väl krävas en dokusåpa för att hinna sig själv?
Hur gjorde ni? Hur gjorde ni för att bli så äckligt självsäkra?
För det är väl det ni är, självsäkra?
Jag vill inte låtsas vara någon jag inte är, så snälla hjälp mig.
Berätta för mig, vem är jag?
Ge mig tiden, tiden att kunna få hitta mig själv.
Ha tålamod.
Om tiden vill ifatt
Jag läste ur en gammal dagbok idag. det var nästan två år sedan jag hade skrivit det. Jag minns det svag, vill kanske glömma. men jag blev rädd för det jag skrivit, jag blev rädd för mig själv.
Inte kan väl jag skrivit så, tyckte jag verkligen så som jag skrev. Isåfall är jag rädd för mig, för vad jag ska kunna ta mig till. Jag vill inte tillbaka till det, jag vill inte så må så dåligt igen.
Kanske vill jag bara glömma det där, för jag minns inte detaljerna, minns inte vad som var vesentligt.
Minns inte om jag verkligen mådde så dåligt som det verkar på inläggen. Det fanns anledningar till att må dåligt, det minns jag. Frågan är bara; hur långt kunde jag gått?
För så dåligt mådde jag väl ändå inte? Jag har alltid varit bra på dölja, vet att ingen anade något.
Nu har det gått nästan två år, jag tänker aldrig tillbaka till den tiden. då när jag mådde så dåligt som jag antydde.
Det ska aldrig gå så långt igen, det vet jag. Så långt kan jag inte gå. Det finns alltid en bättre utväg. det lärde jag mig i alla fall sist gång.
-Om tiden vill ifatt
Om du bara sett
Söndagar är inte roliga, söndagar finns bara där för att man vet att det snart är skola igen.
Igår var det mys hos Lilla Linnea, med Linnéa, Sara, Ellen å jag. Vi åt godis å såg på dagboken.
Undra som flundran varför det tog så lång tid innan jag upptäckt denna underbara film. Jag tror dagboken är en film man kan se tusen gånger och ändå inte tröttna. Den är så fin.
Snart är det looov. På mitt lov ska jag slappa, (jag tror minsann jag älskar att slappa), sen ska jag antagligen på tur till Hamlstad tillsammans med farfar å kusse. Vi ska nämligen hälsa på faster innan hon åker till Kwait. (hur nu det stavas). vi ska vara där i 1 eller två dagar, det är inte rikigt bestämt än hur länge :P
Sen vill jag shoppa, fast jag har inte så mkt pengar ju nu. å så vill jag kanske träffa nån kompis, om nån vill träffa mig vill säga.
Jag har fått min schema till jobbet i sommar. Jag ska börja jobba direkt när skolan slutar och fem veckor fram. Sedan är jag ledig resten :) så det ska bli skönt att få njuta av sommaren å ledigheten med. Problemet är bara att jag inte kan bestämma mig om jag ska följa med familjen till Frankrike. Jag vill ju det, men de ska vara borta typ två veckor och jag känner inte för att vara borta så länge mitt i sommaren. å flyga hem tidigare vågar jag inte ensam :/ nån som vill följa med kanske?
Så fort det börjar bli lite vår och man får sommarkänslor så börjar jag direkt lyssna på Winnerbäck. jag har inte lyssnat på honom på ett tag, men Winnerbäck = SOMMAR
Undra om han ska ut på turné till sommaren? isf vill jag åka å kolla på honom. Det var liksom förra sommaren höjdpunkt.! sheeet va bra han va! :)
I vecka har jag inga planer förutom att göra klart min fördjupning som ska vara inlämnad denna veckan. Sen kanske jag ska träffa Linnéa med. Sen är det looov =D
Förlåt, men jag försöker bara vara jag.
Jag stör mig på ett ljud som inte hörs.
Den här staden är klädd i kejsarens nya kläder.
Runt omkring.
Ingenting.
Jag säljer inte längre, jag har stängt butiken.
Jag gör mig inte arg på nån reklam.
Tavan är en fläck med färggrann ram.
Jag ger upp, orkar inte bli besviken.
Som du sa
Det är dags att dra.
För vi faller, faller, faller
Jag lyssnar inte längre, jag har stängd fönstret.
Inget är värt nåt, som inte inger hopp.
Jag rusar inte längre erat lopp.
Jag står kvar, ser ingen plats för mig i mönstret.
Jag gömmer mig.
Jag värjer mig.
När sommaren kommer flyr jag över haven.
Där ingen vet, där ingen kommer in.
Men sommaren dör och min rastlöshet är min.
Och om vintern står jag glömd längst in i baren.
Och tiden går.
Månad, år.
Jag faller, faller, faller
Vi faller, faller, faller
Jag hoppas på ett kort som inte lagts .
Jag litar på ett ord som inte sagts.
Min lust är fri, men min frihet är bakom galler.
Res med mig.
Till ett annat land.
För vi faller, faller, faller.
Jag faller, faller, faller.
Den kan också ligga i släkten, men samtidigt som man kan råka ut för den utan att ha nån i släkten med denna sjukdom.
Alla kan råka ut för det, ingen går säker.
Vanliga symtom är, att man lätt undviken folk man en gång stod nära, inget annat spelar någon roll. Man kan också märka det genom att en person kan vara alldeles borta.
Man märker det själv, när man sluter ögonen och bara ser massa figurer som åker runt och bildar rader.
Denna sjukdom kan ibland kallas tetrissjukan. Detta är ingen skämt utan en verklig sjukdom. Flera av mina släktingar och vänner har/har haft den och alla säger det likadan. Har man nån gång åkt fast är det svårt att sluta.
Detta är ingen sjukdom att underskatta, jag har den själv. Det är svårt att accerptera, men jag vet nu. Jag har tetrissjukan.
Vad kan man som anhörig göra? Självklart är nummer ett; börja ALDRIG spela
Detta är en växande sjukdom, speciellet för elever på Öppna Programmet, men det sprids nu vidare. Det är en smittsam sjukdom, så mina vänner, håll er inne för en tid. Det är för ert eget bästa.
ciao!
Idag är det onsag,dete vet jag säkert, för onsdagar får jag sluta tidigt ^^ Men eftersom alla säger att vi har såååå mkt nu så ska jag vara kvar ett tag i skolan. efter skolan ska jag vara med Hanna K. Numera kallar vi henne långben, inte för att hon är lång (fast det är hon också) men vi kallar henne det på grund av hennes skratt ... ni vet ju hur långben skrattar, å så skattar Hanna me ;)
Nu har vi gått tre dagar i skolan efter lovet. Alla skolans lärare har tydligen bestämt att göra de sista veckorna till ett helvet för oss. Det första vi fick höra i måndags var, till nästa vecka har ni bla bla bla, sedan vecka bla bla ska vi har Nationellt prov i Matte B och glöm nu inte att ni har nationellt prov i engelska på fredag, sedan har ni NP i bla bla, vecka bla bla:O jag somnar när jag tänker på det
Bara man tänker på läxor så får man ont i magen.. aaah jag vill ha SOMMARLOV
nu har jag bestämt mig för att hänga med till Frankrike i alla fall. Johan ska med så vi ska åka ner en vecka senare än de andra. Jag längtar.
Imorn ska jag har utvecklingssamtal så då kommer min mammi in till mig. Vi kanske ska gå ut å käka ^^ å sen ska jag tvinga henne städa min lägenhet tror jag ;)
Ibland undrar man varför i helvete det alltid ska ta så lång tid innan man verkligen lär känna människor på riktigt. Varför det tar så lång tid att se varenda litet fel man har, för alla har de ju, felen.
De där felen man gör allt för att undvika visa. Ibland hjälper det inte, känner man någon så väl så har man oftast sett varandras fel.
Jag har alltid haft svårt att se en persons fel, har alltid velat se gott i varenda människa. Det är inte första gången jag gör misstaget att tro gott om en människa som innerst inne är någon helt annat.
Ibland händer det till och med att man inte ser felen själv, alla andra ser dem, stör sig på dem, men bara de riktiga vännerna vågar berätta det för en.
Det tog lång tid innan jag verkligen såg dina fel. Alla andra såg dem, men jag igonerade och försvarade dig. Var säker på att du var en bra människa. Dina fel, att stäningt vara tvungen att ses och höras mest, och hela tiden bara tänka på dig själv, det var inga fel jag såg.
Jag kanske såg felen innerst inne, men var i alla fall säker på att du var en braa människa.
Jag kände dig aldrig väl, trodde kanske att vi någon gång skulle lära känna.
Dina fel har under de senaste veckorna synts mer än tidigare och jag har äntligen sett dem. Du är en häxa, kasnke inte rakt igenom, men me de felen du har vill jag inte längre vara i din närvaro.
Jag är väl medveten om att jag också har fel, alla av dem kanske jag inte ser själv.
Men jag försöker i alla fall dölja mina, försöker göra något åt det.
Det är mer än vad du gör.
-I mina ögon har du förändrats mycket de senaste veckorna.
Jag tror inte du kommer läsa detta även fast jag innerst inne hoppas. Det kanske kan få dig att förstå. Läser du detta och känner dig träffad? I så fall handlar det om dig. Jag känner ingen annan som är som du, och det är jag glad över.
Hur ska man veta vem man kan lita på om man inte ens vet vem man själv är?
Hur ska man kunna lära känna någon om man inte känner sig själv.
Vem är jag, egentligen?
Hur vet man?
Alla är de säkra på sig själv, vet vem de är, vem man kan lita på och vad man gillar.
Jag är inte det. Jag vet inte vem jag är, vem jag kan lita på och vad jag gillar.
Jag har ingen aning.
Det är inte det att jag inte har någon som jag kan lita på, bara det att för mig tar det långt tid innan jag verkligen kan lita på någon till hundra procent.
Jag skulle vilja bli inlåst och inte bli utsläppt förrän jag verkligen har hittat mig själv igen.
Jag har läst Carolina Gynnings själbiografi (okej, hon kanske inte är världens bästa förebild), men hon påstod iallafall att hon inte hittade sig själv på rikigt förrän hon gått in i Big Brother-huset. Ja, det var så hon gjorde. Men inte ska det väl krävas en dokusåpa för att hinna sig själv?
Hur gjorde ni? Hur gjorde ni för att bli så äckligt självsäkra?
För det är väl det ni är, självsäkra?
Jag vill inte låtsas vara någon jag inte är, så snälla hjälp mig.
Berätta för mig, vem är jag?
Ge mig tiden, tiden att kunna få hitta mig själv.
Ha tålamod.
Jag läste ur en gammal dagbok idag. det var nästan två år sedan jag hade skrivit det. Jag minns det svag, vill kanske glömma. men jag blev rädd för det jag skrivit, jag blev rädd för mig själv.
Inte kan väl jag skrivit så, tyckte jag verkligen så som jag skrev. Isåfall är jag rädd för mig, för vad jag ska kunna ta mig till. Jag vill inte tillbaka till det, jag vill inte så må så dåligt igen.
Kanske vill jag bara glömma det där, för jag minns inte detaljerna, minns inte vad som var vesentligt.
Minns inte om jag verkligen mådde så dåligt som det verkar på inläggen. Det fanns anledningar till att må dåligt, det minns jag. Frågan är bara; hur långt kunde jag gått?
För så dåligt mådde jag väl ändå inte? Jag har alltid varit bra på dölja, vet att ingen anade något.
Nu har det gått nästan två år, jag tänker aldrig tillbaka till den tiden. då när jag mådde så dåligt som jag antydde.
Det ska aldrig gå så långt igen, det vet jag. Så långt kan jag inte gå. Det finns alltid en bättre utväg. det lärde jag mig i alla fall sist gång.
Igår var det mys hos Lilla Linnea, med Linnéa, Sara, Ellen å jag. Vi åt godis å såg på dagboken.
Undra som flundran varför det tog så lång tid innan jag upptäckt denna underbara film. Jag tror dagboken är en film man kan se tusen gånger och ändå inte tröttna. Den är så fin.
Snart är det looov. På mitt lov ska jag slappa, (jag tror minsann jag älskar att slappa), sen ska jag antagligen på tur till Hamlstad tillsammans med farfar å kusse. Vi ska nämligen hälsa på faster innan hon åker till Kwait. (hur nu det stavas). vi ska vara där i 1 eller två dagar, det är inte rikigt bestämt än hur länge :P
Sen vill jag shoppa, fast jag har inte så mkt pengar ju nu. å så vill jag kanske träffa nån kompis, om nån vill träffa mig vill säga.
Jag har fått min schema till jobbet i sommar. Jag ska börja jobba direkt när skolan slutar och fem veckor fram. Sedan är jag ledig resten :) så det ska bli skönt att få njuta av sommaren å ledigheten med. Problemet är bara att jag inte kan bestämma mig om jag ska följa med familjen till Frankrike. Jag vill ju det, men de ska vara borta typ två veckor och jag känner inte för att vara borta så länge mitt i sommaren. å flyga hem tidigare vågar jag inte ensam :/ nån som vill följa med kanske?
Så fort det börjar bli lite vår och man får sommarkänslor så börjar jag direkt lyssna på Winnerbäck. jag har inte lyssnat på honom på ett tag, men Winnerbäck = SOMMAR
Undra om han ska ut på turné till sommaren? isf vill jag åka å kolla på honom. Det var liksom förra sommaren höjdpunkt.! sheeet va bra han va! :)
I vecka har jag inga planer förutom att göra klart min fördjupning som ska vara inlämnad denna veckan. Sen kanske jag ska träffa Linnéa med. Sen är det looov =D