2008.11.26 Onsdag
Det är mycket i skolan, men som tur är börjar projektet äntligen bli klart. Vi ser i alla fall slutet på det. Och det bästa av allt, om 1½ vecka åker jag med tjocka familjen till Teneriffa! Det är precis vad vi behöver! :)
Jag hatar att jag behöver säga det, men jag saknar dig. Jag gör verkligen det. Önskar du hade förstått det.<'3
2008.11.12 Onsdag
2008.11.11 Tisdag
Jag har hälsat på min kusin Clara idag med. Hon har fått körtelfeber, jag lider verkligen med henne. Antagligen är det väl mitt fel med, de är nog jag som smittat henne. Imorgon skulle jag å Sarri gått på bio men det visade sig att de inte gick nån vi ville se. Kanske ska vi se den på torsdag när vi ändå ska till Göteborg på den där mässan. Vi får väl se. Imorgon ska jag nog försöka fixa present till Linnéa istället. Det är ju pisamt att jag inte gjort det ännu. Måste köpa present till Ellen, Linnea och Sara också. Men jag tror jag vet vad jag ska köpa i alla fall.
Ikväll vill jag vara med min Linnéa. Hon är bara min och det är så det alltid ska vara. Jag hade velat se på en film och ligga och prata halva natten. Vi får göra det nästa vecka, eller kanske till helgen, jag och min prinsessa.
Nej, nu ska jag plugga retoriktal innan Desperate Housewifes börjar.
Ciao!
2008.11.02 Söndag
Lovet är slut. Jag undrar var det tog vägen, allt det jag ville hinna med hann jag kanske 1/3 av. Det är synd. Imorgon början skolan igen. Jag minns känslan som jag hade förra året vid den här tiden, då hade jag sett fram emot att börja skolan så länge, nästan hela lovet i alla fall. Förra höstlovet var det längsta i mitt liv. Då gick jag runt med en ständig smärta och rädsla. Jag minns så väl förra lovet, det var måndag, jag satt på bussen. Jag kan komma tillbaka till den käslan på en sekund. På många sätt var det tveklöst det värsta jag varit med om, den där måndagen. Jag har lagt det bakom mig nu, gått vidare. Men det har inte varit lätt och jag är fortfarande ledsen över hur det blev. Ibland tänker jag på vad som verkligen kunnat hända. Skulle jag då någonsin kunnat gå vidare då?
Min familj är inte perfekt, det har jag ju insett de senaste veckorna. Det är inte lätt att stå utanför och inte kunna göra något. Kanske kan jag göra något, kanske är jag bara för rädd att ta den risken. Jag är rädd. Det får inte gå för långt. Kanske har det redan det, kanske öppnade vi våra ögon för sent. Jag blev aldrig chockad över beskedet, ville bara inte tro att det hände någon i min familj. Om lite mer än en månad åker vi till Teneriffa, hela tjocka familjen. Jag tror det är vad vi behöver.
Ni är alltid vad jag behöver.