.

Lovet är slut. Jag undrar var det tog vägen, allt det jag ville hinna med hann jag kanske 1/3 av. Det är synd. Imorgon början skolan igen. Jag minns känslan som jag hade förra året vid den här tiden, då hade jag sett fram emot att börja skolan så länge, nästan hela lovet i alla fall. Förra höstlovet var det längsta i mitt liv. Då gick jag runt med en ständig smärta och rädsla. Jag minns så väl förra lovet, det var måndag, jag satt på bussen. Jag kan komma tillbaka till den käslan på en sekund. På många sätt var det tveklöst det värsta jag varit med om, den där måndagen. Jag har lagt det bakom mig nu, gått vidare. Men det har inte varit lätt och jag är fortfarande ledsen över hur det blev. Ibland tänker jag på vad som verkligen kunnat hända. Skulle jag då någonsin kunnat gå vidare då?
 
Min familj är inte perfekt, det har jag ju insett de senaste veckorna. Det är inte lätt att stå utanför och inte kunna göra något. Kanske kan jag göra något, kanske är jag bara för rädd att ta den risken. Jag är rädd. Det får inte gå för långt. Kanske har det redan det, kanske öppnade vi våra ögon för sent. Jag blev aldrig chockad över beskedet, ville bara inte tro att det hände någon i min familj. Om lite mer än en månad åker vi till Teneriffa, hela tjocka familjen. Jag tror det är vad vi behöver.

Ni är alltid vad jag behöver.