.

Jag tänkte bli en seriös bloggare igen. Jag läste igenom nästan alla mina gamla inlägg igår och insåg att är det något jag behöver så är det att skriva av mig. Sen hur det kommer gå får vi väl se. Jag vet att jag inte har många läsare på min blogg, jag vet bara om typ tre. Därför kan jag skriva mer privata saker jag inte hade gjort annars. Jag skriver nästan aldrig om positiva saker, det är de negativa jag behöver skriva av mig för. Jag kommer skriva om saker jag annars bara tänker, saker jag egentligen inte berättar för andra än mig själv. Men tro inte att det endast är de här tankarna som far runt i min hjärna, jag tänker på en massa positivt med. Jag skriver inte detta för att få snälla kommentarer, endast för att få "skriva av mig" och för att rensa hjärnan.

En sak som jag annars bara tänker på, utan att berätta för nån, är om mig själv. Hur jag egentligen är, sådanat som ingen vet. Jag är blyg, ibland kanske för blyg. Min blyghet förstör mig på ett sätt. Jag har svårt att lära känna nytt folk och att anförtro mig. För varför skulle någon vilja ha en kort, tjock, ful äcklig liten tjej/vän mig i sitt liv? Jag har vänner, de bästa i världen. Så det är inte det, men att träffa en kille jag tycker verkar intressant skulle jag aldrig våga satsta. Jag vågar inte bli sviken och som sagt, vem skulle vilja ha någon som mig? Ibland kan jag fundera på det, hur någon skulle vilja ha mig som vän. Jag är ju bara jag.

Vissa kommentarer kan fullständigt knäcka, ni tänker inte på det själva. Men kommentarer sårar mig. Vissa ord, eller kommentarer klarar jag inte av att höra. Jag känner mig knäckt och otillräcklig. Det är inte det att jag lägger mig ner och grinar, snarare att ett sår i mitt hjärta vider till. För jag minns hur det var. Psykiska saker sårar en mer än det fysiska. Lita på mig, jag vet.

Det finns ett ställe på den här planeten som jag tycker extra mycket om. En plats där jag trivs extra bra där jag trivs med allt. Där jag älskar allt. Där jag är mig själv. Dit kan jag längta så jag håller på att spricka, dit kan jag drömma mig bort i flera timmar. Varje gång jag tänker på detta stället så får jag en speciell känsla i mig. Nåt som inte kan beskrivas med ord och det är omöjligt att förstå den känslan om man själv inte varit där och sett ebb bli till flod, flod bli till ebb. Om man inte varit på marknaden och känt lukten av gammal kyckling. Badat i vågorna på vågstranden. Solat på sandstranden. Bott i det lilla huset på Rue des Jonquilles. Ätit glassen på strandpromenaden. Handlat maten på Intermache, eller kollat på fula skor på Districenter. Gått i borgen i St Malo. Gått strandpromenaden varje kväll med massa blommor och klassisk musik. Ätit galette. Sett utsikten från klippan på väg till Cancalle.

Stället jag pratar om ligger 200 mil härifrån. Det ligger på Frankrikes nordvästkust, i Bretange. Dinard.