.

Det finns födelsedagar, födelsedagar hit och födelsedagar hit. Och så finns det julafton, nyårsafton, midsommarafton. Och så finns det dagen före julafton.

För de allra flesta så är dagen före julafton dagen man förknippar med väntan. Dan före dopparedan, det växer man väl aldrig ifrån? För mig förknippar jag inte dagen före julafton med väntan, nej, det har jag faktiskt aldrig gjort. Sedan många år tillbaka firade jag jul med farfar och farmor, fastrar och kusiner, den dagen. Sedan snart två år tillbaka får vi klara oss utan våran farmor. Dagar, blir til veckor, som blir till månader och slutligen år. Det spelar ingen roll att jag gått igenom en dagen-före-julafton utan farmor innan. Saknade finns där, större än nånsin. För det spelar ingen roll hur många födelsedagar, midsommaraftonar jag går igenom utan farmor, dagen före julafton var vår dag. Förra året försökte vi fira utan dig, det gick bra, vi hade kul och gjorde precis som alla andra år, skillnaden var att du inte var med oss. Året före det var du mycket sjuk. Egentligen var det året värre. Den sorg å rädlsa vi hade då, gick ut över vårt julfirande. Så sjuk som du var då, hoppas jag att jag slipper se någon människa. För den synen är troligtvis den mest hemska man kan se någon närstående människa gå igenom. Man hade gjort vad som helst för att byta ut smärtan, att det hade varit man själv som var så sjuk. Snart är det två år sedan du tog steget att lämna oss.

Detta års dagen-före-julafton, kommer inte alls bli som vanligt. Ni gjorde ert val och i det valet var inte vi medräknade. Jag är inte ledsen över att jag inte ska fira med Er, snarare tvärtom. Jag är ledsen över att ni inte såg det på samma sätt som vi, att bevara tradtioner vi startade tillsammans. Vi klarar oss utan er, men frågan är om ni klarar er utan oss?

But it's not the fall that hurts
It's when you hit the ground