Jag ger er min version av sanningen för att få er att förstå.
Idag är det exakt ett år sedan farmor dog. Ett år sedan den västa dagen i mitt liv, ett år sedan du försvann, dagen som jag aldrig glömmer. Alla små detaljer, jag glömmer de inte. Jag kan inte glömma de.
Det var torsdag, som vilken dag som helst, var jag i skolan. Allt var precis som vanligt, men ändå något i mig som sa att något hade hänt farmor. Jag hade varit och hälsat på henne dagen innan och jag visst hur sjuk hon var, hon varken åt, drack, pratade eller gick. Hon bara låg, orkade inget annat.
När jag gick av bussen hemma oss mig på eftermiddagen och såg att mammas, pappas, och morfars bil var hemma så förstod jag att min känsla hade haft rätt. Något hade hänt farmor. Jag började gråta direkt men till jag öppnade dörren till mitt hus samlade jag mig och gick in i huset utan att visa något.
Mamma mötte mig och Anton i hallen med orden -Famor har gått bort. Jag satte mig på golvet och började gråta direkt. Det fanns inte, det fick inte hända. Mamma satt bredvid mig, kramade om mig och grät hon också. Vi gick in i köket där Anton å pappa stod upp lutade mot bänken. Morfar satt vid bordet.
Det var tyst och det enda som hördes var snyftningar.
Mamma berättade om hur allt hade hänt så snabbt. Hur de ringt henne på jobbet och hon hade åt raka vägen mot farmor och farfar. Monken och Tommy hade redan varit där, Anna-Lena hade de ringt och hon skulle ta nästa buss hem. Pappa fick de inte tag i förrän senare, han var på kurs i Uddevalla.
Han kom inte hem förrän tio över tio. Tjugo över tio, så drog farmor efter sitt sista andetag.
Jag är säker på att farmor hade kunnat kämpa på till Anna-Lena, jag, Anton, Sebbe och Benjamin kommit hem, men hon ville inte. Hon ville inte att vi skulle se henne på de sättet.
När vi kom till farmor på eftermiddagen så var alla där. Farfar, Monken, Tommy, Sebbe, Benjamin och Anna-Lena. Alla satt vid köksbordet och Anna-Lena kom och mötte mig i hallen. Vi stod länge och bara kramade varande och vi grät båda två. Hon tog mig i handen och ledde mig in till farmor. Hon låg där, det såg ut som hon sov. Jag kollade mot magen för att se om hon inte andades, inte ens ett litet andetag, ingenting. Jag ville bara ha ett tecken på missförstånd. Hon var blekare än vanligt och jag grät. Jag höll stenhårt i Anna-Lenas hand, vägrade släppa. Vi stod alla runt sängen. Jag ville inte ta i farmor, jag vågade inte. Tillslut tog jag tag i hennes hand, den var alldeles kall. Jag, Anna-Lena och Benjamin satt bredvid farmor länge.
Vi pratade mest om ingenting, pratade om att detta var det bästa som kunde hända. De fanns inga mediciner som kunde rädda farmor mer, hon slapp lida.Sedan satte vi oss runt köksbordet med de andra, pratade om farmor, skrattade och grät om vartannat.
När de kom från begravningsbyrån för att hämta farmor grät jag mer än jag trodde någon människa kunde. Jag insåg då att jag aldrig skulle se henne igen. Hon var borta.
Mindre än två veckor senare var begravningen. I stillhet, farmor ville ha det så sa dem.
2/2- 2006 var inte ett avslut på något, inte heller en början.
2 februari var bara en mittpunkt på något som skulle ta lång tid att ta sig igenom. Innan farmor dog var det jobbigt, och vi var alla ledsna och rädda. Efter, så var det bara sorg och saknad. Att farmor var död var inte det värsta, det västa var att inse. Det tog tid och fortfarande än idag kan jag glömma bort att hon är död. Jag kan komma hem till farfar och undra vart farmor är.
Den här jobbiga perioden kom jag igenom tack vara mina vänner. Ni kanske inte vet om det, men utan er hade jag inte suttit här idag. Jag insåg vilka mina riktiga vänner var. Vilka som verkligen brydde sig och vilka som bara var nyfikna. Ni stod ut med mina långa samtal, mitt prat, min sorg och ni tröstade mig, på det allra bästa sätt. Utan er hade jag inte varit något.
Jag saknar dig, farmor <3
Det var torsdag, som vilken dag som helst, var jag i skolan. Allt var precis som vanligt, men ändå något i mig som sa att något hade hänt farmor. Jag hade varit och hälsat på henne dagen innan och jag visst hur sjuk hon var, hon varken åt, drack, pratade eller gick. Hon bara låg, orkade inget annat.
När jag gick av bussen hemma oss mig på eftermiddagen och såg att mammas, pappas, och morfars bil var hemma så förstod jag att min känsla hade haft rätt. Något hade hänt farmor. Jag började gråta direkt men till jag öppnade dörren till mitt hus samlade jag mig och gick in i huset utan att visa något.
Mamma mötte mig och Anton i hallen med orden -Famor har gått bort. Jag satte mig på golvet och började gråta direkt. Det fanns inte, det fick inte hända. Mamma satt bredvid mig, kramade om mig och grät hon också. Vi gick in i köket där Anton å pappa stod upp lutade mot bänken. Morfar satt vid bordet.
Det var tyst och det enda som hördes var snyftningar.
Mamma berättade om hur allt hade hänt så snabbt. Hur de ringt henne på jobbet och hon hade åt raka vägen mot farmor och farfar. Monken och Tommy hade redan varit där, Anna-Lena hade de ringt och hon skulle ta nästa buss hem. Pappa fick de inte tag i förrän senare, han var på kurs i Uddevalla.
Han kom inte hem förrän tio över tio. Tjugo över tio, så drog farmor efter sitt sista andetag.
Jag är säker på att farmor hade kunnat kämpa på till Anna-Lena, jag, Anton, Sebbe och Benjamin kommit hem, men hon ville inte. Hon ville inte att vi skulle se henne på de sättet.
När vi kom till farmor på eftermiddagen så var alla där. Farfar, Monken, Tommy, Sebbe, Benjamin och Anna-Lena. Alla satt vid köksbordet och Anna-Lena kom och mötte mig i hallen. Vi stod länge och bara kramade varande och vi grät båda två. Hon tog mig i handen och ledde mig in till farmor. Hon låg där, det såg ut som hon sov. Jag kollade mot magen för att se om hon inte andades, inte ens ett litet andetag, ingenting. Jag ville bara ha ett tecken på missförstånd. Hon var blekare än vanligt och jag grät. Jag höll stenhårt i Anna-Lenas hand, vägrade släppa. Vi stod alla runt sängen. Jag ville inte ta i farmor, jag vågade inte. Tillslut tog jag tag i hennes hand, den var alldeles kall. Jag, Anna-Lena och Benjamin satt bredvid farmor länge.
Vi pratade mest om ingenting, pratade om att detta var det bästa som kunde hända. De fanns inga mediciner som kunde rädda farmor mer, hon slapp lida.Sedan satte vi oss runt köksbordet med de andra, pratade om farmor, skrattade och grät om vartannat.
När de kom från begravningsbyrån för att hämta farmor grät jag mer än jag trodde någon människa kunde. Jag insåg då att jag aldrig skulle se henne igen. Hon var borta.
Mindre än två veckor senare var begravningen. I stillhet, farmor ville ha det så sa dem.
2/2- 2006 var inte ett avslut på något, inte heller en början.
2 februari var bara en mittpunkt på något som skulle ta lång tid att ta sig igenom. Innan farmor dog var det jobbigt, och vi var alla ledsna och rädda. Efter, så var det bara sorg och saknad. Att farmor var död var inte det värsta, det västa var att inse. Det tog tid och fortfarande än idag kan jag glömma bort att hon är död. Jag kan komma hem till farfar och undra vart farmor är.
Den här jobbiga perioden kom jag igenom tack vara mina vänner. Ni kanske inte vet om det, men utan er hade jag inte suttit här idag. Jag insåg vilka mina riktiga vänner var. Vilka som verkligen brydde sig och vilka som bara var nyfikna. Ni stod ut med mina långa samtal, mitt prat, min sorg och ni tröstade mig, på det allra bästa sätt. Utan er hade jag inte varit något.
Jag saknar dig, farmor <3
Kommentarer
Postat av: Linnéa Spider
jag vet att det fortfarande är jobbigt gumman. du vet att vi alla finns här, fortfarande, nu, ett år senare.
(L)
Postat av: Amanda
Du är bäst! tack för att du bryr dej om en skit som mej ^^
Postat av: cattis
amanda. dina ord är sorgliga. men det är för att sorgen finns i dem. Jag kan inte säga att jag förstår dig, för det gör jag inte. men jag kan lida med dig. när jag läste dina ord, svart på vitt. förstod jag att tiden skall man inte ta förgivet. det kan vara försent i morgon. tack amanda för att du påminde mig, innan det var försent. (L)
Trackback