.

Jag skulle vilja förvinna bort ett tag. Ta tag i mitt liv någon helt annanstans. Flytta långt bort där jag inte känner en kotte och bara ha sig själv och träffa nytt folk. Jag är så trött på allt just nu. Jag tänker en massa, men skulle aldrig få för mig att säga till dem vad jag egentligen tänker. Jag drömmer varje natt nuförtiden, vilket jag aldrig gjort förr. Jag skäller och är asförbannad, borde jag se det som en pik? En pik till att berätta vad man tycker och ta mer plats. Inte bara gå runt och störa sig på folk i smyg utan faktikst vara ärlig och säga som det är. Vad är bäst?

Det var precis så här det inte skulle bli, jag har lärt mig nu. Varför ska man gå runt och klaga över någon som egentigen inte spelat någon roll. Klaga över dåligt betyg, över störande personer eller över ensamheten. Ta tag i sitt liv kan väl inte vara så förbannat svårt? Folk världen över dör, och här sitter vi och klagar över något som inte spelar någon roll. Folk dör och förr eller senare är det folk som vi känner, folk som står oss nära.

Vad har vi gjort för att förtjäna det? Har man gått igenom det en gång kan det ju räcka tycker man. Men tydligen var jag inte alltid en snäll själ i mitt förra liv och förtjänar att gå igenom det en gång till. Är det så? Finns det nu en Gud, så gör han ett förbannat dåligt jobb!

Jag klarade igenom det sist gång, det tog lång tid och ärren sitter fortfarande kvar. Men jag klarade det! Ska jag gå igenom det en gång till kommer mitt liv rasa, då kommer jag inte kunna resa mig upp igen. Inga ärr kommer bildas, såret kommer vara kvar, för alltid.

Så tänk på det innan ni klagar över ert liv, folk blir sjuka och folk dör. Det är då man på allvar kan klaga, det är då man på allvar kan säga att ens liv rasar. Innan dess har man inte en enda andlening till det!

Så jag hoppas, av hela mitt hjärta att det är ett "falsk alarm", att det inte är något. Att vi klarar det, att du klarar det.

För utan dig rasar mitt liv och jag kommer aldrig någonsin kunna bygga upp det igen!