.

Det är två år sedan nu. Två år sedan beskedet, sedan rädslan och sedan saknaden. Det går fortfarande inte en dag utan att jag tänker på dig. Utan att jag känner rädslan som jag hade då. Saknaden har jag fortfarande, inte lika stark men den finns här. I början såg jag det bara svart, såg dig som den sjuka du var. Såg allt det dåliga. Det var inte det jag ville, antagligen kommer det alltid vara det jag minns mest, men inte bara. Nuförtiden kan jag även se allt bra. Det är inte alltid lätt, för du var inte enkel. Det minns jag väl, du var inte alltid som oss alla.

Fortfarande är det 2 februari som jag minns mest, allt annat tog jag för givet. Jag saknar dig, och den du var. För du var som jag. Vi var lika, det kan ingen annan säga någonting om. Ditt förgående påverkade dig mycket. Det var inte positivt. Det som hade hänt, vet vi inget om, kommer aldrig att veta. Vi kan endast ana och tro, inget mer. Det som hände den 2 februari 2006, det innan och det efter, det har påverkat mig och förändrat mig. Kanske inte bara negativt, hur det hade blivit annars lär vi aldrig få veta.

På två år hinner man glömma mycket, men man hinner även minnas en hel del annat man inte tänkt på innan. Man hinner gå vidare, men man hinner aldrig någonsin glömma helt.

Farmor, du är saknad. Fast vi klarar oss ganska bra utan dig nuförtiden. Vi har vant oss. Inget är längre sig likt, men vi klarar oss. Vi går vidare och visar att vi är starka.   

Du är saknad <3