.

Just nu lever jag i en sån där ångestperiod. Där en kommentar kan knäcka mig fulständigt. Det är så mycket ni inte vet om mig. Så mycket ni försöker förstå. Så mycket ni inte kan förstå. Jag är rädd. Jag har ångest. Tänk om jag blev en av dem som blirkvar. När alla andra hittar på nåt att göra. Lever livet, reser runt, skaffar jobb o familj, då sitter jag kvar i min lilla, äckliga lägenhet. Det är kanske tankar som ska finnas i en hjärna som just fyllt 18 och försöker leva livet. Men ändå, en till kommentar om saker du inte har med att göra, då bryter jag samma. Jag vill inte höra. 

Jag vill vara ärlig, vill berätta hur jag känner, men jag vill inte bli det svarta fåret. Jag blir ju det. Alla andra går med samma tankar, men ingen vågar säga ett ord. Det finns nog ingen som har tröstat mig så mycket med sina ord som du gjort. Du har fått mig att må bra så många gånger. Jag säger som jag tänker endast för det, för att jag antagligen inte klarar mig utan dig. Du är som jag, fast jävligt mycket dummare. Hoppas du förstår att jag gör detta för att jag tycket så mycket om dig. Du vet vem du är <3