.

Jag har börjat läsa ett nytt ämne, pedagogiskt ledarskap. Ganska intressant faktiskt, man får en annan uppfattning om saker och ting. Saker som jag för länge sedan bestämt mig för att lägga bakom mig och aldrig mer tänka komma, kommer upp på ytan igen. Det var väl aldrig så att jag bestämde mig för att aldrig mer tänka på det. Det föll sig bara naturligt att det bara blev så. När jag började högstadiet, träffade kompisar som kom ifrån en bra låg- och mellanstadietid, bestämde jag mig bara för att glömma bort det.

Idag pratade vi om det på pedagogiken. Och plötsligt var jag tillbaka där, på skolgården jag tillbringat så många raster på. Jag hade lagt det bakom mig för länge sedan, men ändå var minnena så klara som det var igår jag var där. Den där känslan kom tillbaka på en sekund. Jag minns det som det var igår. Jag minns den där känslan av att gå genom korridoren, den där känslan av att sitta på bänken på skolgården, att knacka på i lärarrummet. Ja, jag minns det alltihopa. Ni minns det nog inte lika väl som jag. Ni trodde nog aldrig att jag tog åt mig. Men jag gjorde det, mer än ni någonsin kunnde ana.

Tack vare er, tack vare att ni gjorde som ni gjorde och tack vare att jag tog åt mig blev jag den jag blev. Så tack för det. Tack för att jag fick bli den jag velat vara, det hade jag aldrig vågat utan er. Tack!

Förresten, GRATTIS VÄRLDENS BÄSTA HANNAKÄLLÈN som även hon klarat körkortet! :D