.

Jag har en stor rädsla i livet, att bli ensam. Det finns inget som skrämmer mig så mycket som ensamheten.
Jag tror att när jag blir vuxen, kanske har gift mig och skaffat barn, kommer jag se tillbaka på det här och sakna denna tiden. Kankse kommer jag se tillbaka på denna tiden och minnas den som den bästa i mitt liv. Tiden då jag aldrig var ensam. Under tiden jag alltid hade vänner runt mig. Att vara en del av ett gäng där man verkligen är sig själv.
Den dagen vi tar studenten och tvingas lämna varandra, alla ska ut på sina "uppdrag" i olika delar av världen. Kommer vi splittas där? Kommer det vara vårt slut?
Det spelar ingen roll hur snabbt eller sakta tiden går, jag kommer aldrig nånsin att lära mig att ta vara på tiden medan man har det bra.
Men tiden kommer försvinna snabbare än någon vill, det är då vi kommer vara ifrån varandra på riktigt för första gången. Det är så man måste våga ta steget ut i vuxenlivet, det är vår första prövning och man måste ta steget, för att visa att man inte är en lort.


Astid Lindgren är min förebild, ingen är eller kommer nånsin bli så klok som hon var:
~Vissa saker måste man göra, annars är man ingen människa, utan bara en liten lort.~