.

Jag såg dig idag i matsalen, hörde det skrattet. Det där isande skrattet som får mig att rysa. Skrattet som får ärret i hjärtat att svida till.
Jag trodde egentligen jag hade lagt dig bakom mig för länge sedan. Jag trodde egentligen inte att du hade sårat mig så. Vi träffades inte på 1½ år och jag tänkte knappt på dig en enda gång under den tiden.
Jag träffade dig strax innan jul och det var då jag kände den för första gången, såret i mitt hjärta, saknaden.
Varje gång jag ser dig nuförtiden så känner jag den.
Det är inte det att jag saknar dig, jag saknar det vi hade. Det vi delade.
Jag saknar inte dig, för du sårade mig.

Jag undrar om du tänker på mig, så som jag tänker på dig. Undrar om du saknar den, vår gemenskap.
Då när vi fanns där får varandra, vad som än hände. Då när vi pratade i telefon 5 gånger varje kväll, trots att vi hade träffats hela dagen. Då samtalsämnena aldrig tog slut. Det är det jag saknar, det vi hade.
Jag saknar inte dig, jag saknar det. Jag behöver inte dig längre. Jag har det bättre utan dig.