.

Allt det där tänkandet.
Nu tänker jag inte på det längre, utan på oss.
Tänker på det vi hade.
Hur det var förr.

För fyra veckor sedan var jag helt säkert. De vi hade var något som skulle hålla föralltid.
Jag hade aldrig i min vildaste fantasi trott att de skulle bli som det blev.
Jag vet vad jag ville och jag tror att du ville desamma.
och jag tror vi båda vill de fortfarande.
Ändå blir det såhär.

Jag vill att de ska bli som det var förr.
När vi alltid var tillsammans.
Jämt.
I skolan, efter skolan, på helger
På alla lektioner, alla raster, på lunchen.
J ä m t
Och om det mod förmodan skulle gå några dagar utan att vi träffades var det nästan som om jorden gick under.
Vi har tillsammans jämt.
Nu är det inte så längre.
Vi träffas PÅ tåget till och från skolan.
Vi träffas ibland å pratar i telefon.
Men det är inte som det var förr.
Kankse kommer det aldrig mer att bli så?
Inte på samma sätt, när det var vi jämt.
Kankse behöver vi bara komma in i den nya vardagen och hitta ett nytt fungerade sätt.
För så enkelt ska de inte vara att försöra mellan oss...?

AmandaåLinnéaföralltid?