.

Vilken underbar helg. Eller delar av den i alla fall. Fredags kalas sedan sova hos Linnéa. Å resten bara vart hemma, de var väl kanske de som var mindre bra med den här helgen.

 

Mitt och Linnéas kalas i fredags blev mkt lyckat. I alla fall tycker jag de^^

Och jag tror faktiskt dom andra också tyckte de.

Vi lekte lekar, såg på idol, bara pratade och skrattade.

Och hade mysigt. Det är så skönt att bara vara med sina ”gamla” kompisar.

Prata om saker som alla känner till, skratta år samma saker. Å bara vara.

Ni är de finaste jag har.

Jag fick presenter också. Fina presenter. Eller i alla fall vissa av presenterna va fina, de ändra var mer.. hm? Speciella? Konstiga? Eller, kalla de va ni vill ;)

 

Jag sov över hos Linnéa sen och vi låg och pratade länge länge.. eller inte så länge egentligen. Linnéa ville sova :P sen på morgonen låg vi i alla fall länge å pratade, sedan sov vi lite till och sen gick vi upp å åt frukost och såg på tv å myste i pyjamasen. Hoho^^ mysmorgon :) ;)

  

---

Jag trodde jag hade bestämt mig.

Jag skulle sluta upp med det här nu.

Sluta tänka, men framförallt sluta sakna.

Det funkade bra. Mycket bättre än jag trodde det skulle göra.

Jag bestämde mig och det funkade, fram till i tisdags.

Då började det igen.

Minnen dök upp, ett efter ett och tillslut brast allt för mig.

 

Nu tänker jag hela tiden.

Saknar och är värdelös.

Och snart orkar jag inte längre.

Jag klarade mig förra gången.

Jag balanserade på linan. Men jag klarade det!

Jag kommer att klara det denna gången också. Det är jag helt övertygad om. 

Men nästa gång jag känner så här? Å nästa igen? Å gången efter nästa?

Hur många gånger kommer jag klara det?

Det är den tanken som skrämmer mig mest just nu.

 

Jag vet inte vad jag behöver. Eller vet jag kanske det?

Jag vet vad som hjälpte förra gången. Men jag vet också vad som hjälpte gången innan dess.

Då lät jag det bara vara, med hopp om att det skulle gå över.

Och de gjorde de ju också. Fast bara för stunden, det kom tillbaks.

Den gången berättade jag och det blev bättre. Jag mådde så himla bra under der tiden.

Ända fram till i tisdags då det kom tillbaka igen.

På ett helt annat sätt än de gjort de tidigare gångerna.

Denna gången kunde jag inte hålla det inom mig.

Jag grät pga. detta för första gången på väldigt länge.

Kanske var det vad jag behövde.

Jag vet inte. Vet verkligen ingenting. Vet varken in eller ut.

Känner mig bara tom.

Jag saknar.

 

Jag har prata nu. Rett ut allting med folk som förstår mig. Som har vart med om samma sak.

Jag grät och de gjorde du med.

Men jag tror ändå att det var det rätta.

Vi saknar tillsammans.

Nästa helg kommer att bli minst lika jobbigt, kanske mer.

Men vi gör det tillsammans.

Jag saknar.