.

När Linnéa, för ungefär en och en halv månad sen, frågade mig om jag vill följa med henne på Lars Winnerbäcks konserten i mitten av juli, trodde jag att hon skämtade.
Jag, se på Winnerbäck, knappast.
På något sätt lyckades hon ändå få med mig och nu sitter jag är nöjd att hon lyckades övertala mig
För efter vi hade beställt biljetterna la jag in massa av Lasses låtar på min mp3, och för första gången lyssnade jag verkligen på låtarna.
Ja, jag hade ju hört massor av hans låtar innan, och kunde redan många av låtarna, men, jag hade aldrig hört på hans låtar.
Lyssnat på vad han sjöng. Hans texter berörde mig, han vill något med sin musik och sina texter. 

Så igår var förväntningarna stora.
Förutsättningarna var de bästa, strålande sol på en klarblå himmel, utsålt och LARS WINNERBÄCK.
Kunde det bli bättre? Nej, knappast.
Redan kvart över fem gick jag och Linnéa dit (skulle vi dit, skulle vi då stå långt fram så vi kunde se han, för lång det har jag ju aldrig varit) då var de redan lång kö utanför Trädgårn.
Vi kom in och allt vara perfekt, bra plats nästan ända framme.
Lenita, Sofia Johanna och Anna knödde sig fram till oss
Nu var det bara att vänta.
Vänta.
Vänta.
Vänta.
Och vänta.
Hela tiden fylldes det på med folk och mycket snart var det trångt, väldigt trångt och vi satt förbjudet nära varandra i den stekande solen.
15 minuter efter utsatt tid började förband, Christian Kjellvander.
Och sorry Christan. Det hade säkert varit hundra gånger bättre både för dig och oss om du inte varit förband till Winnerbäck, vi väntade på Lasse och du hade lätt kunnat på en egen turné där dina fans hade kunnat se på dig.
Äntligen strax innan nio kom han ut på scen.
Herregud vilken människa.
Redan efter första låten visste jag att det skulle bli en av de bästa dagarna i mitt liv.
Han sjöng, vi sjöng och jag ville att kvällen aldrig skulle ta slut.
När han började spela extralåtarna, då var tårarna inte långt borta är jag rädd.
Nu vet jag:

Lars Winnerbäck är Guden!