.

Jag är ledsen, ibland räcker jag inte till. Jag vill försöka hela tiden, vill vara alla till lags, vill ha roligt och trivas med mig själv. Jag har alltid tyckt om att vara ensam, nu blir jag galen av tanken att vara ensam i min lägenhet en halvtimme utan att ha något att göra. Jag vill ha något att göra hela tiden, en tom minut gör min numera galen. Det är inte likt mig, jag har alltid tyckt om flera ensamma timmar i min lägenhet då jag kan göra vad jag vill. Jag måste bättra mig, jag orkar inte ha något att göra hela tiden, det är ju därför jag är helt slut på helgerna och antagligen var det därför jag blev sjuk i lördags. Jag ska bättra mig. Jag måste nog lära mig vara ensam igen.

Men inte idag, idag har jag inte orken, idag är jag för ledsen, idag har jag en äcklig dum sten i min mage som inte vill försvinna. Jag ska ta det lugnt denna veckan och imorn åker jag hem för på onsdag ska vi intervjuva folk för vårt projekt. 

Nu skiter jag i detta, nu ska jag sova för i morgon ska jag ha prov i Matte C!
PUSS! 

Det är lördag. En vanlig lördag. Egentligen ville jag att några kompisar skulle komma hem till mig ikväll, men förut mådde jag så dåligt att det slutade med att jag spydde upp hela min frukost! Så mina vänner får helt enkelt komma till mig någon annan dag. Nu mår jag mycket bättre, det var kanske nåt eftersak av körtelfebern, nåt i kroppen som sa ifrån.. Jag vet inte, men jag mår som sagt redan bättre.

Under den senaste perioden har jag tänkt mycket och kommit till insikt.. Insett saker som jag förut inte visste. Saker som tagit lång tid att inse. Jag vet det nu, jag förändras ju hela tiden. Jag vet kanske att det senaste halvåret har jag förändras mycket, blivit en helt annan människa i mångas ögon. Kanske har jag det också, men i mina ögon har jag äntligen blivit mig själv. För mig och många andra var högstadiet en lång pina, jag insåg det inte då utan trivdes bra med det och grät floder när jag skulle lämna den tiden bakom mig. Men nu i efterhand när jag tittar tillbaka på den tiden vet jag att jag inte var mig själv och gjorde ofta saker endast för att passa in. Man kan prata om hur man var då, hur man är nu, men man har ingen aning om hur det kommer att bli i framtiden. Vilka som var ens vänner då, vilka som är det idag, men sen vet man inte vilka man kommer ha kvar för alltid. När jag ser tillbaka på min högstadietid är det väldigt få jag har kontakt med, ännu mindre som jag fortfarande ser som mina vänner. Tiderna förändras och vi med den. Man ska vara glad över det man har. Ofta är det inte lätt och inte förrän nu på sisitone har jag lärt mig det.  Antagligen kommer jag blicka tillbaka på denna tiden och fråga mig själv varför jag inte tog vara på tiden mer. Antagligen kommer jag se tillbaka på denna tiden och se mig själv som någon som inte visste något om något. Det är väl så det ska vara när man inte ens hunnit fylla 18 och är rätt oerfaren av vad världen har att erbjuda.

Om man har hittat något man vill ha, ska man se till att få det då? Eller ska man bara njuta av det man har och ta vara på det? Jag tänker i alla fall njuta av det jag har, ett tag till...

Idag har jag haft en riktig myskväll tillsammans med Sarri och Melli. Vi har sett på doobidoo, (som skulle kunna vara det största pensionärsprogrammet som finns) spelat buzz och bara tjötat. Mysigt hade vi i alla fall. Vi pratade om olika saker, som balen, för det tycker vi är kul ;) Sen pratade vi om den 17 oktober som ska bli väldans skoj. Förhoppningsvis slutar min födelsdag bättre än vad Saras premiär på krogen. Sarri, fyllde år i måndags och vi gav världens finaste present, snälla som vi är, en livsförbrukning av tofsar.
 

Jag har också, under denna kväll, fått inte mindre än två låtar skickade till mig ifrån David och Natanael. En döpt till; snus och en "Amanda, don't worry". Jaa, vad problemet är med dessa killar vet jag inte och vet heller inte om jag ens vill veta. Men vi tycker ju om dom innerst inne, visst gör vi väl det?  Men roliga låtar i alla fall och på skolavslutningen tänker jag spela upp "Amanda, don't worry" (som är min favorit av de två låtarna jag hittills fått skrivna, bara till mig). 

I morgon ska jag tillsammans med min familj, mina mostrar med familjer och mormor och morfar till Årjäng och kolla på trav eller vad det nu var. Jag hade ingen större lust, men eftersom vi ska fira morfar där så känns det bäst att vara med (helst hade jag velat vara med Linnéa istället). Jag hoppas att jag kan vara med Linnéa imorn kväll om vi inte kommer hem för sent. Mina öp-kompisar (ja, ni är bara en reservplan) ville få mig på filmkväll i stan imorn, men jag vill bara vara med min bästa vän Linnéa! <3
 

 

Att ha körtelfeber märks i kroppen, man orkar inte göra samma saker man brukar orka. Man orkar inte hålla igång en hel dag utan att vara helt död på kvällen. Man orkar inte vara uppe en hel natt och se på film eller träffa folk. Man orkar inte ha nånting för sig hela dagarn, utan man behöver ta det lugnt. Att ta det lugnt är nog det tråkigaste jag vet. Helst hade jag velat vara i stan hela helgen och träffa folk, men jag orkar inte det. Det inser jag ju til och med själv.  Man orkar inte med att ha en människa runt sig hela tiden som säger gör si eller gör så. Ikväll orkar jag inte ens åka till Johan. Jag vet hur det är när jag åker dit, man måste vara pigg till tusen och vara med på att göra allt. Hade jag åkt dit ikväll hade jag fått sova över hos dem och jag orkar inte det. Jag vet ju om det själv, så vad är problemet? Ikväll kommer jag istället åka ner till mina kusiner Clara och Ebba. Jag vet hur det är där, vi kommer antagligen äta mat och chips och se på en film. Det enda jobbiga med att vara där är att eba kommer tjata hål i huvudet på mig, men då är det ju inte jobbigare än att åka hem igen. Jag ska lägga mig tidigt ikväll och sova länge i morgon, för min förhoppning är att jag ska orka vara i stan hela veckan sen. Men jag vet ju, körtelfeber märks i kroppen och den säger ifrån när jag inte orkar mer, och jag tänker inte tillåta att jag blir så sjuk en gång till.
 

Idag har jag haft körlektion med Johan. Jag älskar't! Jag skulle vilja övningsköra jämt, hela livet ut. Okej, kanske inte. Men övningsköra är kul och under 40 minuter sitter jag och glapflabbar mest hela tiden. Idag tryckte Johan på bromsen och kärringstoppade (jag vet att det egentligen inte finns ett sådant ord) bilen när jag körde framför pappa och sen satt vi och gjorde värsta historien av det hela. Kul var det i alla fall. Nästa vecka ska jag köra två lektioner och veckan efter det tre, nu jävlar ska det tas körkort!

Jag är sover hemma ikväll, jag ville ha riktigt mat. Men det var innan jag visste att min familj skulle till golfbanan och inte alls hade tid att göra mat till mig. Till helgen vill jag mysa och se på film med Linnéa, hoppas hon med vill det! Vi måste ses massor innan hon åker till Kina faktiskt!

Igår räddade Melanie mig och gav mig en massa One tree hill-avsnitt! Jag såg hela kvällen igår och hela förmiddagen idag. Jag älskar den serien. Dessutom vill jag ha en liten Jamie hemma hos mig! :) (Sigge, jag vet att du också vill ha honom, men vi kanske kan dela??) 
 

I morgon ska jag åka in till stan, bara över dagen. Jag vet inte om jag ska gå till skolan, men förhoppningsvis får jag i alla fall träffa lite folk! Det har jag inte gjort på längelänge. Till helgen får jag förhoppningsvis träffa Linnéa också!

Det är rätt sjukt, för två veckor sedan läste jag en artikel om en tjej som hade fått körtelfeber och hon berättade om hur sjuk hon hade blivit. Jag skrattade lite när jag läste den artikeln, hur sjuk kan man bli av körtelfeber liksom? Som ett brev på posten blev jag mindre än en vecka senare sjuk. Inte vanligt ont-i-halsen-och-lite-feber -sjuk, utan verkligen sjuk. Jag var helt död, jag bara låg hela dagarna, jag kunde inte göra något. Jag såg mer ut som en brottare och var helt svullen i hela halsen, det såg ut som jag hade en tennisboll och en golfboll inopererad i halsen och ont gjorde det, riktigt jävla ont. När mamma tog mig till läkaren första gången behövdes inte ens ett halsprov, utan de syndes direkt att jag hade halsfluss och fick penicillin. När jag gått på penicillin i två dagar kände jag fortfarande inte någon skillnad. Jag fick åka till doktorn igen och ta blodprov och man kunde då se att jag hade körtelfeber.

Jag har flera gången vaknat mitt i natten av att jag inte kan andas och mer eller mindre trott att jag ska dö. Både näsan och halsen var helt tät och jag har haft svårt att andast. I början var halsen så svullen att jag knappt inte ens dricka. 

Ni tycker antagligen att detta är ett lång klaginlägg, för körtelfeber kan ju inte vara så farligt, eller hur? men har ni haft körtelfeber så vet ni exakt hur det känns. Jag fick just ett mail från min lärare som skrev att körtelfeber var en tuff sjukdom, jo, nu vet jag ju att det stämmer. Jag önskar verkligen inte att någon av er får det för det är faktiskt hemskt. Jag hoppas i alla fall att jag kan gå till skolan i slutet av veckan, för jag är uttråkad här hemma, och jag saknar alla nu!

(Men inte kan det väl stoppa min 18-årsdag?) 

Jag är mer död än levande idag. Ja, idag får jag faktiskt tycka synd om mig själv med gott samvete... Idag var andra gången på tre dagar som jag var hos läkaren. I tisdags sa han att jag hade halsfluss. Idag hade jag:

KÖRTELFEBER

Måste vara hemma från skolan minst en vecka, finns inga mediciner som gör att det går över snabbare, får inte dricka på väldigt länge och inte heller träna.

Jag vill hoppa framför tåget...

Tack och hej!